Lars Leijonborg om Cancerkommissionens arbete

Aktuellt | 2019-11-04

Lars Leijonborg om Cancerkommissionens arbete

Lars Leijonborg, välkänd som tidigare partiledare och minister, har sedan han lämnat politiken ägnat sig åt många olika saker, men de har ofta haft medicinsk anknytning.

Han har varit ordförande för Karolinska Institutet, statlig samordnare när AstraZeneca drog ner sin forskning i Södertälje och arbetat med nya mediciner som riktar sig till mycket små patientgrupper. Åren 2017 och 2018 var han ordförande i Cancerkommissionen, ett initiativ från några företag för att förbättra svensk cancervård. Cancerkommissionens slutrapport innehåller skarpa skrivningar om behovet av en utbyggd cancerrehabilitering.

– Vi lade ner ett ganska stort arbete på att analysera dagsläget i kedjans olika delar, alltså det förebyggande arbetet, själva vården, forskningen och rehabiliteringen En slutsats vi drar är att huvudproblemet när det gäller den medicinska vården inte är pengarna. Hur man än räknar har cancervården större resurser nu än den någonsin haft. Där handlar problemen snarare om sådant som organisation, IT-stöd och ledarskap. Men när vi kom till rehabilitering var det annorlunda. Där var vi tydliga med att det faktiskt behövs större resurser. Därför sticker de skrivningarna ut.

Hur kom ni till den slutsatsen?

– Vår arbetsmetod var främst intervjuer. Därutöver byggde vi förstås mycket på den kunskap som kommissionens ledamöter hade med sig in i arbetet. Bilden som växte fram var att den medicinska behandlingen inte på något sätt är perfekt, men ändå når allt bättre resultat. Vi har flera förslag också på hur vården kan bli ännu bättre. Men att behovet av bättre psykosocialt omhändertagande är stort var så genomgående i de kontakter vi hade, att det var omöjligt att inte ta det till sig.

Om det kommer nya resurser, hur ska de användas?

– Låt mig först säga att det måste komma nya resurser. Det beror ytterst på att det man ibland kallar ”sjukdomspanoramat” har förändrats. Cancer har, hårdraget men dock, gått från att vara en dödlig sjukdom till en kronisk sjukdom. Först och främst måste därför patienter och anhöriga få veta att det finns hjälp att få vid bi- och följdverkningar. Ofta är sjukdomen förknippad med mycket ångest, även hos resten av familjen. Saklig information kan ibland dämpa oron. Därför måste det finnas tillräckligt med kuratorer, psykologer och andra för att kunna möta behoven. En kompletterande insats, som visat sig extremt uppskattad, är vistelse på rehabiliteringshem. Idag vet inte alla om att den möjligheten finns, men när det blir känt kommer det att finnas behov av fler platser.

Tror du det kommer en förändring?

– Ja, jag hoppas verkligen det. Det handlar om sköra, bräckliga människor i en extremt svår fas i livet. Även deras anhöriga är ofta pressade till det yttersta. Så deras möjligheter att själva föra sin talan och göra väsen av sig är kanske inte de bästa. Vilket gör det desto viktigare att vi som kan påverka och har sett behoven slår larm och gör vad vi kan för att få fram en förändring.