Det viktigaste under rehabveckan var samtalen med andra

Cancerrehabilitering | 2020-05-10

Det viktigaste under rehabveckan var samtalen med andra

När Mikael blev sjuk i skelettcancer påverkade cancern inte bara honom utan också hans söner. Här berättar han med sina egna ord om hur rehabveckan gav honom verktyg för att må bättre och hur det även förbättrade relationen till barnen.

När jag fick skelettcancer för drygt två år sedan oroade jag mig för hur mina tre pojkar skulle ta emot att jag var sjuk. Jag ville inte skrämma dem och väntade med att berätta tills jag visste att det var en bra prognos. Under behandlingen märkte jag att de funderade ibland, men de var ändå lugna.

Det var egentligen sedan som det blev svårt. Jag mådde inte bra efter operationen och orkade inte sköta vardagliga rutiner. Det var tufft att försöka hålla en fasad inför barnen när jag själv mådde så dåligt. De kände inte igen mig och oroade sig för mig.

Det viktigaste under rehabveckan var samtalen med andra

Bild: Mikael med hans tre söner

Jag fick bra stöd av familj och vänner, men ingen av dem hade varit sjuk själv, så de kunde inte förstå hur det kändes. Det var ensamt. När jag sökte mig till rehabveckorna var det främst för att få träffa andra med liknande erfarenheter och samtalen blev det viktigaste för mig. De var en trygg zon där vi kunde gråta, men också få distans och skratta åt det hemska. Jag tog till mig de andras berättelser och fick perspektiv på min egen situation. Det gjorde mig lugnare och jag kunde släppa grubblerier.

Jag upplevde att vården lämnade mig när behandlingen var över och att jag inte fick tillräckligt med stöd i det kaos av känslor som var efteråt. Rehabveckan hjälpte mig mycket och gav mig verktyg som jag kan använda i vardagen. Nu mår jag bättre och är lugnare och det betyder också mycket för min relation till mina söner. Jag önskar att alla cancerdrabbade fick möjlighet att vara med på en rehabvecka.

/ Mikael