”Rehabveckan kan ge mig den hjälp jag inte fick av vården”

”Rehabveckan kan ge mig den hjälp jag inte fick av vården”

Trycket på rehabveckorna är högre än resurserna räcker till. Mer pengar behövs, så att fler kan få hjälp. För två år sedan drabbades Eva av spridd äggstockscancer. Hon är en av dem som sökt, men som ännu inte fått plats. Det här är hennes berättelse.

Det var första semesterdagen och jag skulle ut och vandra med kompisar. När jag vaknade på morgonen la jag en hand på min mage och kände en knöl som inte funnits där tidigare. Jag minns så väl att jag tänkte ’vad sjutton är det här’. Jag trodde inte då att det var cancer, så jag fortsatte dagen med mina vänner som det var tänkt, men kontaktade vårdcentralen direkt efter helgen. De remitterade mig till Kvinnokliniken där man gjorde ett ultraljud och konstaterade att jag hade vad de trodde var ofarliga cystor. Men efter den första operationen några veckor senare sa läkaren att det var mycket värre än de trott. Jag hade spridd äggstockscancer och behövde göra en större operation.

Alla runt omkring mig grät när jag berättade, men jag måste ha varit i sådan chock, för jag hade svårt att ta in att jag hade cancer. På ett sätt har jag nog fortfarande inte riktigt förstått att jag är sjuk. Cancern var aggressiv och spridd i hela buken.

Jag ser frisk ut nu, men inom mig finns alla tankar och funderingar kvar.

Under behandlingarna hade jag fullt fokus på att ta mig igenom. När de var över blev livet som en känslomässig berg-och-dalbana. Vi har en fantastisk sjukvård i Sverige, jag är så tacksam för den, men efteråt blev det tomt. Jag fick aldrig något erbjudande om rehabilitering. Det var som att vården sa ’nu har vi behandlat dig klart, check på den, och nu får du ta hand om dig själv’. Det var en läskig känsla. Man blir väldigt ensam och utlämnad.

Jag vill inte vara ett offer. Jag har på egen hand sökt kunskap kring hur jag kan stärka kroppens immunförsvar, och jag yogar och mediterar regelbundet. Men jag har behöver mer hjälp. Jag har haft fint stöd från min omgivning under hela sjukdomstiden, men de kan aldrig förstå vad jag gått igenom, fortfarande går igenom. Hur rädd jag är för återfall och den dödsångest och oro jag bär på. Jag ser frisk ut nu, men inom mig finns alla tankar och funderingar kvar. Jag vet att prognosen för äggstockscancer är dålig.

Två gånger har jag sökt till en rehabvecka men inte kommit med. Det är så många fler sökande än CancerRehabFonden har pengar till att ta emot. Jag kommer att fortsätta söka, för jag vet att rehabveckan kan ge mig de verktyg som jag saknar för att påverka hur jag mår och hantera sjukdomen. Mest längtar jag efter att få dela upplevelser och känslor med andra. Jag behöver få landa i det som hänt. Den hjälpen fick jag inte från sjukvården, men det kan rehabveckan ge mig.