Känslan av övergivenhet växte

Cancerrehabilitering | 2019-11-04

Känslan av övergivenhet växte efter operation och strålning

Annika Lindhoff anade att hon bar på en cancersjukdom i slutet av 2015. Men det tog en tid innan Annika blev undersökt och fick sin diagnos. Hon erbjöds snart att vara med i en studie och fick behandling med en ny sorts cellgifter.

– Jag hade en ganska stor tumör i bröstet och dessutom metastaser i lymfkörtlarna. Läkarna var tvungna att krympa tumören med cellgifter inför operationen. Det var totalt sex behandlingar fram till juni 2016. I augusti opererades bröstet och lymfkörtlarna bort, men cellgiftbehandlingen fortsatte under hösten, berättar hon.

Därpå väntade strålbehandling i fem veckor, dessutom arton cancerhämmande injektioner.

Annika erbjöds förvisso en rehabbehandling av regionen efter sin operation. Kravet var dock att denna skulle ske inom sex månader, vilket inte var möjligt för henne:

– Det var så jobbigt med sjukdomen då och familjen gick i bitar, så trasigt att det var helt omöjligt för mig att ta del av en rehab. Det var för tidigt, framförallt för min familj, konstaterar hon.

Vården erbjöd henne att få träffa en psykolog efter operationen och strålningen. Känslan av övergivenhet växte ändå. Hon upplevde att hon lämnats ”i ett tomt intet”. Samtidigt förväntade sig Försäkringskassan nu att hon skulle börja jobba så fort som möjligt.

Kort därpå stötte hon på en kvinna som varit på en av CancerRehabFondens rehabveckor. Hon uppmanades av henne att skriva en ansökan. Den skickades in hösten 2018 – och blev beviljad.

– Jag fick plats i april i år, men visste inte alls vad jag gav mig in på då. När jag kom till rehabcentret på Mösseberg i Falköping visade det sig att vi var sammanlagt fjorton kvinnor på plats. Redan på morgonen därpå gick det upp för mig att det fanns världens batteri av personal där, oändligt många faktiskt.

På plats togs hon emot av både undersköterskor, sjuksköterskor, fysioterapeuter, läkare, dietister och psykologer.

– Och så var det ju dessutom alla olika behandlingar och personliga träningsprogram som de ordnat för oss, det var helt otroligt, sammanfattar Annika.

Känslan av övergivenhet växte efter operation och strålning

Håller kontakten med alla ”fantastiska kvinnor”

Hon använder i dag fortfarande det träningsprogram som utarbetades för henne på Mösseberg. Dessutom håller hon kontakt med ”alla fantastiska kvinnor” som hon lärde känna på rehab-centret i Västra Götaland.

Det finns flera olika rehabanläggningar i Sverige för cancerdrabbade, men flertalet av dessa har begränsningar. För vissa är exempelvis inkomst en faktor för om man erbjuds behandling, påpekar hon.

– Det där känns så orättvist för alla de som inte får möjlighet att komma till en anläggning – varför måste det vara så olika beroende på var man bor? Det är ju helt galet. Flera av kvinnorna som jag mötte på Mösseberg kom från delar av Sverige där det var helt andra regler och möjligheter än det är i Stockholm där jag bor. Det kan gälla sådant som till exempel hårersättning efter cellgiftsbehandling där regionerna i landet har helt olika inställningar och ersättningsnivåer.

Vad överraskade dig mest med den behandling som du fick?

– Hela batteriet av professionella människor som stod till förfogande. Alla som bara fanns där för att hjälpa mig!

Vad har din rehabilitering betytt för din återhämtning efter kirurgin och den tuffa cellgiftsbehandlingen?

– Mycket, svarar hon utan betänketid. Inte minst att få feedback och förstå att det är normalt att känna som jag kände och tänka som jag gjorde.