Om cancern som en ensam plats – intervju med författaren Kristina Sandberg

Om cancern som en ensam plats – intervju med författaren Kristina Sandberg

”Det är för dem som har gått igenom något liknande jag skriver”, säger Kristina Sandberg, ”Jag vill att de ska veta att de inte är ensamma även om det är en ensam plats”. I maj kom hennes självbiografiska bok ”En ensam plats”, om tiden kring och efter cancerbeskedet 2016.

Det var en intensiv tid i Kristina Sandbergs liv efter den hyllade trilogin om hemmafrun Maj i Örnsköldsvik. Våren 2016 fylldes dagarna av resor och föreläsningar. Tempot var högt och hon började känna sig utarbetad. Det var då hon upptäckte en knöl i bröstet.

– Jag hade missat den senaste mammografikontrollen och blev orolig, men samtidigt tänkte jag att jag var ung och hade gått på alla tidigare kontroller. Jag skulle börja skriva på nytt, familjen skulle åka på en efterlängtad resa till Cornwall och jag var inbjuden till Bergmanveckan på Fårö. Jag tänkte att jag bokar en tid för kontroll efter semestern.

Men under sommaren dog hennes pappa plötsligt. Sorgen, begravningen och allt praktiskt som skulle ordnas tog över. Först i augusti kom hon i väg för kontroll. Det visade sig att hon hade aggressiv bröstcancer.

– Första tanken var kring barnen, skulle jag dö ifrån dem? Dödsångesten var fruktansvärt stark.

Under bara några månader hade livet förändrats. Först sorgen efter pappan och allt som gick förlorat med hans död, och nu stod hon själv inför det hennes läkare beskrev som ett potentiellt dödshot. Hon berättar om hur svårt det blev med omgivningen, där hon möttes av både goda historier om drabbade som blivit botade, fördomar om att det stressade liv hon levt kanske orsakat sjukdomen och berättelser om andra som inte klarat sig. Hon säger att det nog var ett sätt att försöka finnas där, men att det inte är vad man som cancerdrabbad behöver. Att det var en ensam plats.

En ensam plats, Kristina Sandbergs självbiografiska bok om tiden kring och efter cancerbeskedet.

– När jag skrev boken bestämde jag mig för att vara så öppen så möjligt om det som hände. På ett individplan är en cancerdiagnos alltid en personlig kris även om det är vanligt med bröstcancer. Jag tyckte att omgivningen borde förstå rädslan jag bar på, men min känsla var att jag hade svårt att bli förstådd och att jag hade svårt att förklara. Ingen kunde ta bort rädslan, men det jag behövde mest var att någon skulle orka lyssna på vad jag skulle gå igenom.

Jag var lyckligt lottad som erbjöds rehabilitering, först hos kurator och sedan i samtalsgrupp.

Hon berättar att behandlingarna visserligen var tuffa, men att det jobbigaste nästan väntade efteråt. Då när hon var botad fanns förväntningar både hos henne själv och andra att livet skulle kunna bli som vanligt, men kvar fanns rädslan för återfall, en tappad tilltro till den egna kroppen och en stor trötthet. Hon säger att hon var lyckligt lottad som erbjöds rehabilitering först hos kurator och sedan i samtalsgrupp, och att hon förstått att det kan se mycket olika ut i landet.

– Det är en sak som jag vill lyfta när jag pratar om boken, att den professionella ramen är jätteviktig. Det är en myt att omgivningen har så mycket möjlighet att ställa upp. Alla har ganska fullt upp med sitt redan, och sjukdomen väcker också rädsla. Det behövs professionella som stöttar. Samtalen hos kuratorn var livsnödvändiga, där fick jag fokusera helt på mina egna behov. Det var också trösterikt att få träffa de andra i samtalsgruppen. Det fick mig att se att jag har varit på en ensam plats, men att jag också delar den med många andra.

Fotograf: Maria Annas
Bokomslag: Lotta Kühlhorn & Söner