Jag glömmer aldrig dagarna jag fick på Foodpower

Dagarna jag fick kommer jag att bära med mig livet ut, att borra ner fötterna i den skånska myllan, mantrat: "detta andetaget, detta andetaget", mindfulnesspromenaden, att jag förtjänar bara det bästa, yogan, samtalen, maten och kostkunskaperna som kom från hjärtan, brinnande för att göra gott.

För att skapa förståelse för hur mycket den här vistelsen har betytt för mig, så får jag ta er tillbaka till hur allt började. Jag var sjuk i cancer som barn, insjuknade i ALL vid tre års ålder, utvecklade sedan MDS och först vid åtta års ålder var jag till slut färdigbehandlad. Det krävdes en benmärgsdonation och man hittade i sista stund en obesläktad donator, som passade min vävnadstyp. Jag minns inte mina första år som sjuk, men det jag kommer ihåg från min barndom handlar just mycket om att jag var sjuk eller hade varit sjuk. Jag har fått fantastisk sjukvård på så många olika sätt, men det som har satt spår är sådant som inträffat efteråt, under årskontrollerna, och att det är fler som drabbas när cancern slår till, inte bara den som insjuknat. 

Jag blev friskförklarad som 17-åring. Under dessa år matades jag med information om eventuella negativa följder av min behandling − det var osäkert om jag skulle komma in i puberteten, jag kunde vara infertil, kunde lättare bli överviktig som vuxen, kunde bli kortväxt och så vidare. Jag minns inte en enda årskontroll som innebar att jag fick träffa en professionell kontakt, psykolog eller kurator och kunde få sätta ord på mina erfarenheter och på den information som jag blev matad med. Inte heller fick jag sätta ord på hur livet hemma var. Att jag blev sjuk hade ju påverkat hela familjen och hanterats på olika vis, alla hade gjort så gott de kunnat. 

Det är just det efterspel som blev, som jag har behövt landa i. Jag minns en årskontroll i tonåren där jag skulle prata med en gynekolog, bara prata. Det slutade med en undersökning, trots att jag flera gånger sa nej och att jag inte ville. Där upplevde jag inget självbestämmande. Jag minns en annan årskontroll med information om ökad risk för övervikt, vilket ledde till tankar om att överviktig fick man inte bli. Jag kopplade detta till maten och det fanns perioder då jag inte åt alls. 

Jag kommer att få gå på årskontroller livet ut och som vuxen matas jag fortfarande med information, som till exempel förhöjda risker att insjukna igen, exempelvis i bröstcancer. De senaste åren har jag tänkt och känt att orken varit slut, men den här informationen behöver jag lära mig att leva med. Min syster insjuknade i cancer i vuxen ålder, ytterligare en erfarenhet jag har behövt landa i. Idag är hon friskförklarad. Nu som vuxen har jag haft en psykologkontakt, som har gett mig så mycket tid som jag behövt och när avslutet började närma sig, ansökte jag till CancerRehabFonden, för det var någon pusselbit som saknades − samhörigheten. Och jag hittade den! 

Det svar som CancerRehabFonden ger om varför man ska stödja någon som blivit frisk från cancer är: "Därför att även lyckade behandlingar sätter djupa spår." Precis så är det. Jag är så evigt tacksam att jag fick dagar av samhörighet. Nu har jag mer ro i själen än någonsin. 

Stort tack för att du har läst! 

Sara, medverkande på Foodpower tema yngre vecka 45 2018.