Vändningen som hjälpte mig att komma tillbaka till livet

Susanne drabbades av bröstcancer och opererades flera gånger i tät följd. Vägen tillbaka var kämpig, men på rehabveckan i Höör väcktes hoppet om en bra framtid – trots cancern.

När jag blev sjuk var jag 51 år och mitt uppe i karriären. Som egenföretagare arbetade jag ganska mycket, men trivdes bra med det.

På försommaren 2017 sökte jag läkarvård för ett ömt bröst och en hård knöl. Läkarna sa att det inte var någon fara. ”Cancer gör inte ont”. De misstänkte att det onda var en inflammation och skickade en remiss till mammografi.

Under sommaren förändrades utseendet på mitt bröst. När det närmade sig dagen för mammografin, den första augusti 2017, fick jag en obehagskänsla i magen. Min väninna följde med mig till sjukhuset.

Väl där undersöktes jag med ultraljud och bildtagning. Det hårda jag känt i bröstet var en ofarlig cysta som tömdes direkt. När de berättade att de hittat något mer i samma bröst gick luften ur mig. Det här blir inte bra, kände jag. De hade hittat ”något” som var cirka 2,5 centimeter stort och tog ett cellprov. Ångesten det för med sig att få ett sådant besked är enorm, den faller över en.

Sexton dagar senare fick jag åka tillbaka för att lämna ett vävnadsprov. Provsvaren hade inte överensstämt med vad läkarna sett. Då förstod jag vilket svar jag skulle få. Jag berättade för min familj för att förbereda dem. Det var väldigt jobbigt att behöva tala med dem om något så hemskt.

En hemsk väntan följde. Först den 29:e augusti fick vi beskedet, ett besked som ”bara andra får”. Bröstcancer.

Operation och behandling

Den bröstbevarande operation som genomfördes läkte ganska snabbt. Tack och lov trodde läkarna att cancern inte spridit sig till lymfkörtlarna. En ny väntan tog vid – hur skulle behandlingen se ut?

Tre veckor senare fick vi svaret. Tumören var i ett så kallat gränsvärde. Jag skulle slippa cellgifter men behövde strålas och skulle få endokrin behandling i fem åt. Det var både skönt att slippa samtidigt som det skrämde mig. Tänk om det inte räckte? Nu vet jag att det är viktigt att tro på att läkarna vet vad de gör.

Jag strålades i under december och januari. Nästan varje dag pendlade jag sjutton mil till Göteborg, enkel resa. Det var en tuff period, men det fungerade tack vare att mina familjemedlemmar hjälptes åt att köra mig.

Våren och sommaren var kämpiga. Behandlingen gav mig biverkningar och jag fick nya knölar i mitt opererade bröst. Knölarna ledde till nya utredningar och en ökad oro. I september, ett år efter min diagnos, opererades bröstet bort helt. Jag fick en komplikation av operationen, en inre blödning, vilket ledde till ytterligare operation. Jag var sliten i det läget.

Jag tappade håret av den antihormonella Tamoxifen-behandlingen, eller så var det på grund av den stress jag gått igenom.  var psykiskt påfrestande. Jag fick peruk, men idag är håret på väg tillbaka.

Resan tillbaka till livet

Till min glädje fick jag åka på en av CancerRehabFondens rehabveckor. Jag fick komma till Lydiagården i Höör på en bröstcancervecka där jag bodde tillsammans med andra kvinnor i samma situation.

Det var en fantastisk vecka på många vis. Dagarna var upplagda med yoga i olika former och föreläsningar av en onkolog, sjuksköterska, sjukgymnast och kurator. De var så bra.

Man valde själv vad man orkade vara med på. Om man behövde det kunde man gå ut i den underbara naturen på promenad, ensam eller i grupp.

Jag vet inte vad jag gillade mest, det handlar om en helhet. Jag skulle vilja sammanfatta rehabprogrammet med tre ord: förståelse, personlig resa och återhämtning. Rehabiliteringen hjälpte mig att förstå varför jag mått som jag gjort och att känna att jag inte är ensam. Jag fick undersöka vad jag vill med mitt liv och hur jag kan påverka det. Återhämtningen handlade för mig om att bara få tänka på mig själv, inte på jobb, familj eller vardag. Jag kunde bara vara.

Jag fick med mig många bra verktyg hem från rehabveckan. Nu tänker jag mer på mig själv. Jag lyssnar på kroppen, är snäll mot mig själv och värdesätter det som är viktigt i livet.

Alla cancerdrabbade borde få åka på rehabvecka. Det ger andrum och möjligheten att sätta sig själv i främsta rummet. För mig var det starten på den vändning som hjälpte mig att komma tillbaka till livet. Att våga hoppas och tro på en bra framtid, trots cancern.

Jag är så tacksam till alla som skänkt och skänker pengar till CancerRehabFonden, det gör att fler drabbade kan få samma hjälp som jag.

Tack.

Susanne Karlsson


Comments powered by Disqus