”Jag har haft en fantastisk vecka och har verkligen fått de nycklar jag behöver för att få till ett balanserat liv.”

Mie deltog på CancerRehabFonden vecka för kvinnor drabbade av gynekologisk cancer på Bräcke Diakoni RehabCenter Sfären. Idag berättar hon om sina upplevelser från veckan.

Mie KarlströmMed en smula pirr, en nypa längtan och ett par nävar förväntan åkte jag så äntligen mot min vecka på Bräcke diakoni, rehabcenter Sfären. Vi var sex stycken i gruppen och jag kom dit som nummer fem. Jag packade upp och kände trivsel direkt. Vi är alla olika, har kommit olika långt på vår cancerresa. Vi är också från olika delar av Sverige och är i spridda i ålder. Ett härligt gäng. Första kvällen drog jag mig tillbaka vid tiotiden, reflekterade en smula och stängde ögonen och somnade vid elva. Nöjd och än mer förväntansfull. 

Dag två började rehabveckan ”på riktigt”. Klockan 9 var det välkomstinformation och direkt efter det hade vi individuella samtal med sjukgymnast. Under eftermiddagen pratade vi om fatigue. Det visade sig att vi alla led av fatigue, men ingen visste något om det. Ingen hade förklarat vad det var och än mindre vad vi själva kunde göra för att få det bättre. Skandal! Vi avslutade dagen på gymmet. Vi pratade om vikten av att röra sig. En halvtimme om dagen räknar man med för att slippa den värsta tröttheten och andra saker fatigue ger. Vi fick också lära oss identifiera och spänna den ack så viktiga tvärgående bukmuskeln och bäckenbotten så klart. Inte lika lätt som det låter. Det är fantastiskt att vara här men oerhört jobbigt. Det märks att vi inte är friska och på topp.  Tanken jag bär med mig från dagen idag är tålamod och acceptans. Att ha tålamod och förstå att rehabiliteringen efter en cancerbehandling tar lång tid, ibland oerhört lång tid.  Acceptera att jag inte är på topp, att jag behöver längre återhämtning nu än tidigare. Acceptera att jag inte klarar av stress och en massa krav och höga förväntningar utan att min hjärna stänger av, utan att jag tappar den röda tråden, utan att jag tappar ord eller bara stänger av. Acceptera att det är så jag fungerar just nu. Tålamod att vänta tills jag blir bättre, i framtiden! 

Dagarna gick och innehöll en massa bra och viktiga stunder. Vi ägnade oss åt allt från samtal med psykolog till stavgångspromenader. Från Qigong till gymträning. Orkar man inte är det helt okej att stå över. Alla jobbar efter egen ork och vilja. Just yoga och mindfulness har varit en central del i behandlingen under veckan. Det är precis vad jag behöver ägna mig mer åt. För jag märker mer och mer att mitt huvud behöver vilan, den behöver vara stilla och bara få finnas i nuet. Men min kropp vill ha mer rörelse än stillasittande. Det är något jag behöver ta upp med någon ur mitt team där hemma på Akademiska sjukhuset. För min vardag är precis tvärt om. Jag jobbar med skallen, stressar och har en massa saker igång samtidigt och kroppen är kontorsstilla. Å just nu fungerar inte det bra alls.

Bilder från Bräcke Diakoni RehabCenter Sfären. Foto: Mie Karlström

Reflektioner från veckan

Jag har haft en fantastisk vecka och har verkligen fått de nycklar jag behöver för att fortsätta skapa mig ett balanserat liv. Jag var dock inte helt skev innan, men det finns alltid förbättringar att göra. Jag har insett att jag måste jobba mer med acceptansen. Känna av och acceptera hur jag mår och har det här och nu.

Jag måste också bli mer öppen med hur jag mår och känner mig för stunden. För är jag inte öppen kan jag heller inte förvänta mig att få den hjälp, det stöd, den förståelse som jag behöver där och då.

Jag har också lärt att det är helt okej att ombestämma, även i sista stund. Inte för att något annat bättre dyker upp, det är aldrig okej, utan för att dagsformen säger ifrån. Men bara för att jag är trött och frånvarande ena dagen betyder det inte att jag är det den andra. Det skiftar.

Jag har också insett att jag faktiskt kommit bra mycket längre på min resa än jag trodde. Jag mår bra, jag är stark, jag är insiktsfull, jag är närvarande, jag är egentligen riktigt jävla bra! Men ibland slår tröttheten till och jag tappar ord och sammanhang. Jag blir blockerad och har ingen aning om vad jag håller på med eller vad jag ska göra därnäst.  Å det är okej! Jag är sån just här och nu, där och då. Att jag känner min begränsning, tar hand om mig och skapar balans i kropp och knopp är min styrka. Inget annat! Ingen svaghet utan styrka och en smula insikt!

/Mie Karlström

 

Här hittar ni fler blogginlägg från Mie


Comments powered by Disqus