”Det var en vecka som gav frid, hopp och lite jävlar anamma!”

Amanda deltog i en rehabvecka för unga med cancer på Foodpower, Österlen. Här skriver hon med egna ord om sin upplevelse av veckan.

Amandas rehabvecka på Foodpower, Österlen 

Vissa saker lämnar bestående intryck hos en. För mig är en sådan sak Brösarps Brudar. Denna grupp med 14 otroligt starka tjejer under ledning av tre väldigt olika och fantastiska ledare kommer för alltid att ha en framstående plats i mitt hjärta. Vi spenderade fem dagar tillsammans på vackra Österlen, och de vänskapsband som knöts där kommer att vara mycket, mycket länge. Dessa fem dagar var fyllda med skratt, gråt, hopp och förtvivlan. Och en del träningsvärk. Och vansinniga mängder kål.

I februari fick jag en fantastisk möjlighet att åka på en rehabvecka till Österlen och Brösarp via CancerRehabFonden. Veckan fokuserade på mat som kraftkälla och leddes av den inspirerande dietisten Anna Ottoson. Vidare fick vi lite ”kick-ass”-terapi av Lena Gustafsson samt lugn yoga och meditation med Antonia Armini. Det var en sådan energigivande vecka och jag är otroligt tacksam för alla de donationer från privatpersoner och företag som gör detta möjligt. Det betyder långt mycket mer än ni kan förstå. Att få träffa andra som varit i liknande situationer, få prata, skratta, äta, motionera, och bara vara… Det är en ynnest. TACK!

Första dagen när jag kom in i mitt rum, fascinerades jag av en sådan vacker pelargon som stod i fönstret. Det var mitt i februari, men den såg så livskraftig och stark ut. Jag tänkte på mina ledsna mårbackor där hemma och insåg att denna pelis inte lät något kuva henne. Hela veckan var hon med mig. Och det var en vecka med så mycket intryck. Så mycket känslor. Det var en vecka som gav frid, hopp och lite jävlar-anamma.

Så jag gjorde det. För första gången i mitt liv stal jag ett pelargonskott. Jag förvarde det i en (ny) hundbajspåse på vägen hem. Vid varje byte av buss, tåg, båt, var jag tvungen att plocka upp skottet och kontrollera att det mådde bra. För jag tog ju bara ett skott. Och första månaden hemma så blev min Brösarp-pelis tröttare och tröttare och tröttare. Men sedan hände något. Det var som om livskraften kom tillbaka till henne. Precis som det kändes för oss på rehabveckan. Nu ser jag hur hon växer och frodas för varje dag som går, blir starkare och starkare och sträcker sig upp. Och varje gång jag ser min Brösarp-pelis så blir jag lite starkare, lite gladare. Hon kommer ha en framstående plats på betongbalkongen i sommar.

Läs hela Amandas berättelse på hennes blogg


Comments powered by Disqus