Ullicas knöl i bröstet var en aggressiv bröstcancer

Cancerrehabilitering | 2022-06-28

Ullicas knöl i bröstet var en aggressiv bröstcancer

Ullica lever idag med spridd cancer och har ett stort behov av att få träffa andra i samma situation. Första gången hon sökte cancerrehabilitering fick hon inte plats, på grund av det stora söktrycket. Andra gången hon sökte fick hon äntligen en plats.

När kallelsen till mammografin kom insåg jag att jag inte hade undersökt mig själv under en väldigt lång tid och på natten kände jag en knöl i bröstet som inte varit där förut. Jag tog kontakt med bröstcancermottagningen och fick en tid redan veckan efter.

Vid den undersökningen trodde inte läkarna att det var cancer, och jag hann andas ut och berätta för familjen. Sedan visade en biopsi att jag drabbats av snabbväxande bröstcancer. För tio-femton år sedan hade det förmodligen inneburit att jag dött, men nu har forskningen kommit längre.

Jag gick igenom cytostatikabehandling, men cancern var spridd till lever och ryggrad och gick inte att operera eller stråla. Den finns där, och hålls stången med antikroppar och regelbundna kontroller.

Livet blir vardag igen även när man lever med spridd cancer, men det är mycket som processas i huvudet trots att jag ser så frisk ut nuförtiden. Halvåret efter cytostatikabehandling hamnade jag i en rejäl dipp.

Samtidigt fick jag den glada nyheten att jag skulle bli mormor, att det skulle komma en ny liten varelse som jag ville vara med om, och jag var rädd att det inte skulle bli så. Den förlusten ville jag inte ta ut i förväg, men hjärnan gör som den vill. Genom vården fick jag komma till en kurator för att prata, men det passade inte mig och jag har inte erbjudits annan rehabilitering. Jag är helnöjd med onkologen och den vård jag fått, men sedan fortsätter ju livet och där saknas stödet.

Ullicas knöl i bröstet var en aggressiv bröstcancer

Det var Bröstcancerföreningen som berättade att jag kunde söka till CancerRehabFonden. Jag var så säker på att jag skulle få en plats och inställd på att få åka iväg. Att få göra något helt för egen del, med andra som vet hur det är att leva med spridd cancer och med professionella som kunde ge råd och stöd. När jag inte fick plats på rehabveckan tyckte jag för första gången synd om mig själv. Jag blev både uppgiven och ledsen.

Det är ju så att jag mest troligt kommer att dö av det här, men jag tänker att om jag kan stärka min kropp så kan jag stå emot lite bättre. Jag vill bli bättre på att vara frisk och behöver få hjälp på vägen. Jag behöver få bearbeta med andra som lever med cancer. Som står och stampar som jag. Hur gör de för att klara av att leva med vetskapen? Hur funkar de igenom det hela?

När nästa tillfälle kom skickade jag in min ansökan i samma stund som ansökningsperioden öppnade, och nu fick jag ett positivt besked. Jag är så otroligt tacksam för alla människor som sätter in pengar och ger mig, och andra drabbade, den här möjligheten.