Minnena från rehabveckan lever kvar

Cancerrehabilitering |

Martin fick veta att han hade en tumör i sin ena njure och tänkte att allt skulle bli bra igen bara den opererades bort. När cancern sedan kom tillbaka hjälpte rehabveckan honom att bearbeta känslor han tidigare trängt undan.

När jag fick beskedet att jag hade en stor tumör i ena njuren blev jag helt tom. Min fru var med och hon ställde frågor till läkaren, men jag ville bara därifrån, för min känsla var att ju mer jag visste desto mer ångest skulle jag få. Tumören skulle opereras bort och jag tänkte att bara jag blir av med den blir allt bra.

Efter operationen fick jag förebyggande immunterapi och till en början såg allt bra ut, men vid min andra kontroll såg man metastaser i lymfan. Då blev det tungt.

En av våra grannar har också haft cancer. När hon fick veta att jag var sjuk kom hon och pratade med mig. Med bara några få ord hon sa kände jag att hon förstod vad jag gick igenom. Det var hon som sa till mig att söka till CancerRehabFonden.

Jag hade egentligen inga förväntningar på rehabveckan. När jag kom dit tyckte jag att jag mådde bra. Det var nästan så att jag skämdes för att jag tog upp en plats för någon som hade det värre. Men när jag träffade de andra kände jag direkt en samhörighet. När man möter människor som är i samma situation kan man hoppa över de där första lagren av att lära känna. Samtalen blir djupa och handlar direkt om det som betyder något.

Det var bra för mig att få pröva på olika sätt att hantera stress och oro, befriande att släppa alla spärrar och att testa nytt. Jag insåg under veckan hur mycket jag hade förträngt, det var mycket som kom upp till ytan. Tidigare hade jag nog inte velat tänka på att jag var sjuk, men under den här veckan var jag tvungen att vara i verkligheten och hantera den.

Det var moment under de där dagarna som var väldigt känslosamma, men det var aldrig jobbigt att dela med sig av det, att vara ledsen eller gråta. Omgivningen var extremt trygg och omhändertagande. Både deltagare och de som arbetar där var helt fantastiska.

Det hjälpte mig att träffa andra som lever med kronisk cancer. Jag är inte ensam. För hur välvilliga andra människor än är, så kan dom inte sätta sig in i det vi går igenom. Samtidigt var det inte jag som hade det värst, det hade kunnat vara betydligt värre. Jag har lärt mig att uppskatta det. Jag tar också hand om mig själv på ett annat sätt än tidigare och är mer vältränad nu än före diagnosen.

Minnena från rehabveckan lever kvar. Jag tar tillvara på livet på ett annat sätt, är bättre på att leva i nuet och att inte oroa mig i förväg. De absolut värsta dagarna är väntan på besked efter en kontroll, men jag kan hantera det bättre än förut. - Martin

Publicerad 2025-09-15