Generalsekreterare Pia Watkinson skriver om de tusentals cancerdrabbade kvinnor som söker rehabilitering hos CancerRehabFonden när de inte fått hjälp via sjukvården.
Idag på internationella kvinnodagen vill jag särskilt lyfta alla de kvinnor som kämpar med att komma tillbaka till livet efter det trauma som det innebär att drabbas av cancer.
I mitt arbete på CancerRehabFonden läser jag varje år många hundra ansökningar till våra rehabprogram. Av de som söker är 96 procent kvinnor. De kommer från hela Sverige, och det som slår mig när jag läser är hur mycket ansvar som vilar på deras axlar. Hur de prioriterar andras behov framför sina egna, samtidigt som de ska återhämta sig efter en svår sjukdom.
De sköter om familjer med barn och tonåringar, tar hand om sina egna eller makens föräldrar och många berättar om hur de dessutom känner ansvar för partnerns oro. Jag läser att många arbetar som lärare, personlig assistent, undersköterska i hemtjänsten eller äldreomsorgen, och tänker att det är arbeten som ofta är stressiga och som även de innebär omsorg om andra. Många är sjukskrivna och flera skriver att det blivit skilsmässa i samband med eller efter cancerbeskedet.
I ansökningarna berättar kvinnorna om ångest, rädsla för återfall, en kropp som inte fungerar som förut och fatigue – en trötthet som de inte kan vila bort.
I ansökningarna berättar de om ångest, rädsla för återfall, en kropp som inte fungerar som förut och fatigue – en trötthet som de inte kan vila bort. De beskriver hur de önskar att de kunde få tid för sina egna behov. Att de är så ofantligt trötta och slutkörda, längtar efter att träffa andra som delar deras erfarenheter och behöver stöd kring fysiska och själsliga problem.
Jag önskar att alla cancerdrabbade kvinnor fick rehabilitering av sjukvården. Det har de rätt till, men tyvärr räcker resurserna inte till och det är därför CancerRehabFonden finns. På våra rehabveckor får deltagarna träffa dietister och psykologer. De lär sig hur kost och motion påverkar och kan hjälpa kroppen efter sjukdom, deltar i fysiska aktiviteter och övar sig i metoder för att hantera ångest och stress. I grupperna kan de dela tankar och reflektioner med andra i samma situation.
I våra utvärderingar berättar kvinnorna om hur det professionella stödet och mötet med andra drabbade har förändrat deras syn på livet och gett dem hopp igen. Jag blir glad för det, för det är det finaste betyg vi kan få. Men framförallt tänker jag på att det borde vara självklart att alla cancerdrabbade kvinnor får den möjligheten.
Pia Watkinson
Generalsekreterare
