Cancern har hänt mig, men det definierar inte vem jag är.

Cancern har hänt mig, men det definierar inte vem jag är.

Anna var gravid när hon drabbades av akut leukemi och dottern Tove föddes under behandlingarna. Rehabveckan hjälpte henne att hantera känslorna efteråt.

Det var läskigt och chockande att få beskedet att jag hade akut leukemi, men personalen på onkologen lugnade. De sa ”vi kan det här, vi tar över nu och vi kommer att ha ett nära samarbete med barnläkarna”. Jag blev inlagd på hematologen och redan efter första cellgiftsbehandlingen tog läkarna ut vår dotter med kejsarsnitt.  

Jag fick bo med Tove och Johan på neonatalavdelningen de första dagarna. När jag sedan flyttades tillbaka till hematologen för nästa behandling, var de kvar på sjukhuset så jag kunde träffa dem. Vår treåriga dotter Emma bodde med mormor och morfar och kom och besökte mig. Vi var öppna med att jag var sjuk och ville inte att det skulle vara dramatiskt för henne.

Det värsta var nog att behöva tänka tanken att mina barn kunde förlora sin mamma. Att jag inte skulle finnas kvar för dem. Men att vara mamma hjälpte mig också. Livet pågår och jag måste vara där. Det har varit jätteviktigt och något jag tackar barnen för.

Genom cellgiftsbehandlingar och stamcellstransplantation bestämde jag mig för att jag inte skulle ta känslor som jag inte behövde ta just då. Jag tänkte jag hela tiden att det här kommer att gå bra och enda vägen är framåt, även om jag såklart var ledsen också. Det var stundtals tufft och jag hade inte mått så bra som jag ändå gjorde om inte Johan hade funnits där både för mig och barnen.

Jag har landat i insikten att det inte är någon idé att älta.

Efteråt kände jag en slags press att ta itu med känslorna som jag skjutit på, men jag visste inte hur. En kompis som varit på rehabvecka sa åt mig att jag skulle söka. Det var fint att komma iväg till en vacker plats och träffa alla starka kvinnor. Det slog mig att vi alla är överlevare. Jag hade inte tänkt på mig själv som det innan, men jag har faktiskt överlevt cancer.

När psykologen på rehabveckan sa att oro inte bidrar till något gott var det som att det föll en sten från mig. Jag har landat i insikten att det inte är någon idé att älta. Cancern har hänt mig, men det definierar inte vem jag är.

Feedbacken från gruppen att de upplevde mig som självständig och med självförtroende var viktig för mig. Det hjälpte mig att landa på jobbet. I arbetssituationer har jag alltid känt mig kompetent, men när jag kom tillbaka efter behandlingarna så kände jag mig som en nybörjare. Idag arbetar jag heltid igen. Jag bär också med mig yogan och har fortsatt att göra pass då och då, och det var bra att bli påmind om vad jag själv kan göra för att stärka kroppen genom kosten.

Hälsningar Anna