När behandlingarna var över kom allt ikapp

Cancerrehabilitering | 2022-11-24

När Anna drabbades av Hodgkins lymfom fokuserade hon på att bli frisk och på att ta hand om sina barn. Cancerrehabiliteringen hjälpte henne med känslorna som kom efteråt.

Jag är en otroligt frisk människa, jag är verkligen aldrig sjuk, men när jag kände en knöl i nyckelbensgropen förstod jag direkt att något var fel. Det var cancer, Hodgkins lymfom.

Jag fick cellgifter i sex månader och redan efter två behandlingar kunde man se att cancern var borta från lymfkörtlarna. Det kändes skönt att veta att det jag utsatte kroppen för gav resultat. Jag hade förväntat mig att må mycket sämre, så jag tyckte att det gick bra. Jag tänkte att det här inte var så farligt, lite cancer klarar jag väl.

När behandlingarna var över kom allt i kapp

Det är så typiskt mig att bara köra på. Men när behandlingarna var över, då kom allt i kapp. Jag blev så rädd i efterhand och jag hade svårt att lita på min kropp. Jag dippade rejält.
Min läkare berättade att det är en vanlig reaktion. Först har man fokus på att få en diagnos, sedan på att klara av behandlingarna. Efter det har man ingen uppgift kvar och då kommer kraschen. Det här var svårt att förklara för andra som inte gått igenom samma sak. De tyckte att jag skulle ta för mig av livet nu när behandlingarna var över och cancern var borta.

Mina tre barn och jag är väldigt tighta. Jag ville inte att min sjukdom skulle påverka dem för mycket och så långt det var möjligt levde vi på som vanligt. Vi pratade om cancern när de behövde det, men fokuserade på att jag skulle bli frisk igen. Under behandlingarna var det för svårt att tänka på vad som skulle hända med dem om jag inte skulle klara mig. Det kunde jag ta i först efteråt.

Att bearbeta det som hänt

Vården erbjöd mig inget stöd, men jag fick höra om CancerRehabFondens rehabiliteringsprogram av två vänner och bestämde mig för att söka. Tack och lov för det. Det var så skönt att få åka bort själv, bearbeta det som hänt och träffa andra som varit med om samma sak som jag. Vi fann varandra direkt och hade kul tillsammans, även om det också var känslosamt. Det var som att vi hade känt varandra länge. Det var lätt att öppna sig och att prata om allt.

Fokus framåt

Jag tyckte om att fokus var framåt. Att vi fick bearbeta det som varit, men för den skull inte gegga ner oss och älta allt som hänt. Vi fick verktyg för att ta oss vidare och jobba på vår självmedkänsla. Jag som tänkt att min cancer inte var så farlig, att det fanns andra som haft det mycket värre, fick förståelse för att jag inte skulle nedvärdera min upplevelse. Varje cancerresa är unik och min var jobbig ändå.

Avslappningen på kvällarna var jätteskön och maten vi fick var helt underbar. Jag har verkligen inspirerats både av den som serverades och av det dietisten Anna lärde ut. Jag har blivit stel av behandlingarna och yogan var så bra för det. Jag har fuskat med den sedan jag kom hem, men insett att jag måste få in den i vardagen.

Veckan var som en varm kram, en varm filt runt mig. Jag kände mig sedd och hörd och blev så mycket lugnare i mig själv. Jag satte punkt där. Nu är jag redo för nya äventyr.