I år ser Mikael fram emot julen med sina söner

Cancerrehabilitering | 2020-11-11

 

När jag fick skelettcancer för drygt tre år sedan oroade jag mig för hur mina tre pojkar skulle ta emot att jag var sjuk. Jag ville inte skrämma dem och väntade tills jag visste att det var en bra prognos innan jag berättade. Det gjorde att de kunde vara lugna när behandlingarna startade, även om märkte jag att de funderade ibland.

Det var egentligen efter operation och behandlingar som det blev svårt. Jag mådde inte bra och orkade inte sköta vardagliga rutiner. Det var tufft att försöka hålla en fasad inför barnen när jag själv mådde så dåligt. De kände inte igen mig och oroade sig för mig.

Jag upplevde att vården lämnade mig när behandlingen var över och att jag inte fick tillräckligt med stöd i det kaos av känslor som var efteråt. Sjukdomen hade satt permanenta spår, jag lever fortfarande med konsekvenserna av den varje dag, och det var svårt att hantera både fysiskt och mentalt. Förra julen mådde jag inte bra. Pojkarna var hos sin mamma och även om jag åkte förbi dem en stund på julafton så ville jag egentligen inte fira.

Jag har haft bra stöd av familj och vänner, men ingen av dem har varit sjuk själv, så de kunde inte förstå hur det kändes. Det var ensamt. När jag sökte mig till rehabveckorna var det främst för att få träffa andra med liknande erfarenheter och samtalen blev det viktigaste för mig. De var en trygg zon där vi kunde gråta, men också få distans och skratta åt det hemska. Jag tog till mig de andras berättelser och fick perspektiv på min egen situation. Vi öppnade oss för varandra redan första dagen. Det var som att alla hade en tryckkokare inom sig. Vi kände direkt tilltro till varandra och fick en fin sammanhållning i gruppen.

Innan veckan var jag skeptisk till mindfulness. Jag tänkte att det inte var något för mig. Men under rehabveckan fick vi göra många saker i tystnad och lärde oss att meditera. Jag upptäckte att det gjorde mig lugnare så att jag kunde släppa grubblerier och landa i situationen. Det var en häftig känsla och insikt.

Bild: Mikael tillsammans med sina tre söner

Nu mår jag mycket bättre och ser fram emot julen på ett annat sätt. Rehabveckan hjälpte mig och gav mig verktyg som jag kan använda i vardagen. Det betyder också mycket för min relation till mina söner. Jag önskar att alla cancerdrabbade fick möjlighet att vara med på en rehabvecka.

/ Mikael