Efter avslutad cancerbehandling fylldes Maria av oro

Cancerrehabilitering | 2020-03-13

Efter avslutad behandling fylldes Maria av oro

Tiden efter avslutad cancerbehandling fylldes Maria Stadling Weinö av oro. Läs hennes historia om hur rehabveckan stärkte henne både fysiskt och psykiskt.

”Maria, det är cancer!”, var orden från min läkare. De fick allt att rasa. Vad hade han sagt, cancer? Tårarna sprutade, jag slängde mig ned i min älskade mans knä. Jag var förtvivlad, skakade. Jag minns hur jag tänkte att jag inte vill dö. Som genom en dimma hörde jag min man berättade för läkaren att min mamma, bara några månader tidigare, hade gått bort i cancer.

Datumet var den 6:e december 2016. Fyra dagar tidigare hade jag varit på vårdcentralen för att äntligen kolla upp knölen som jag känt ett tag, i mitt ena bröst. Jag hade stött bort alla tankar, kommit med så många olika bortförklaringar. Jag hade ingen kraft att ta till, saknaden efter min mamma var stor och gjorde ont. När jag väl bokade en tid fick jag komma in fort. Jag fick en remiss till Borås och fick snabbt hjälp där med.

Efter cancerbeskedet var allt igång. Tumören uppskattades till 4×4 cm. Dagen efter beskedet satte alla undersökningar igång. Den tredje januari lades jag in för en mastektomi. Då var knölen 7,5×7,5 cm stor.

Cytostatika och ett utslaget immunförsvar

En dryg månad senare var det dags för min första cytostatika-behandling. Totalt fick jag sex doser med tre veckors mellanrum. Det gick att planera utifrån illamåendet – jag visste vilka dagar jag skulle må dåligt och såg till att inte ha några aktiviteter inbokade då.

Sedan var det dags för Docetaxelen; biverkningarna skulle vara stelhet i lederna. Mitt immunförsvar slogs ut två av gångerna, trots att jag blivit boostad i massor. Jag blev snabbt sämre, fick ambulanstransport in till sjukhuset och blev kvar i ungefär en och en halv vecka. Det hela var så otäckt. Jag var så rädd, fick feberkramper och kände mig helt borta. ”Ska jag dö av feber, när jag överlevt cancern?”, frågade jag en sköterska.

Vem ska hålla koll på mig nu?

Lagom till sommaren var det dags för mina tjugofem omgångar strålning. Det gick bra, min snälla pappa körde mig till behandlingen varje dag. Jag orkade inte köra själv, jag var så trött och kunde inte hålla fokus – fatigue…

När det var dags för den sista sprutan grät jag. Jag borde ha varit lycklig över att vara färdig, men tårarna rann. Jag var rädd. Vem ska hålla koll på mig nu? Min oro växte sig allt starkare och blev stor. Och nu när jag skulle vara frisk!

Jag gick till en kurator på vårdcentralen. Vi hade många bra samtal, det hjälpte. Jag hade så mycket inom mig att bära på. Under hela den här tiden har jag haft min underbara man, min stöttande pappa och mina fantastiska barn och ungdomar vid min sida. Vi har alla givit varandra styrka när den andra har varit svag.

Rehabvecka med CancerRehabFonden

Genom CancerRehabFonden fick jag möjlighet att åka till Rehabcenter Mösseberg. Varje dag på rehabveckan var fantastisk. Efter en god natts sömn vaknade jag upp varje morgon i mitt vackra rum på centret. Utanför fönstret kvittrade fåglarna och en underbart vacker natur visade sig stolt.

Jag gjorde mig iordning och gick ned till den fina, lyxiga frukostbuffén där jag åt en stärkande frukost. Därefter startade dagens träningspass. Ofta började det lite lugnare – vattengympa, Thai Chi. Sedan tränade vi på gymmet, individuellt eller i grupp.

All fysisk aktivitet var på var och ens egen nivå. Vi fick en del ledig tid också, då jag passade på att ta mig ut på en promenad eller en kortare joggingrunda i den fina miljön.

Träningen var så viktig för mig. Jag behövde hjälp med att bli starkare och rörligare på den opererade sidan. Tack vare den underbara personalen fick jag ett personligt träningsprogram som jag utgick ifrån. Redan efter en vecka märkte jag resultat – då blir man motiverad att fortsätta! Det var så lätta rörelser att jag med enkelhet har kunnat fortsätta träna enligt programmet här hemma. Under rehabveckan fick jag även träffa en dietist.

Kanske var jag på rätt spår innan rehabveckan, men med hjälp av den proffsiga personalen fick jag hjälp med att hitta de fina stigarna i snårskogen.

Maria Stadling Weinö