”När vården släppte mig kände jag mig både ensam och livrädd för att bli sjuk igen.”

”När vården släppte mig kände jag mig både ensam och livrädd för att bli sjuk igen.”

Victoria drabbades av bröstcancer när hon var 43 år och mitt i livet. I höstas fick hon möjlighet att delta på en rehabvecka. Här berättar hon med egna ord om vad cancerrehabiliteringen betytt.

Jag hade precis fyllt 43 år när jag av en slump hittade en knöl i mitt högra bröst. Min känsla var direkt att det var cancer. Jag kom snabbt in på undersökning och tre veckor senare fick jag besked om att det var trippelnegativ bröstcancer. Och en vecka senare, på Luciadagen, opererades jag. Allt gick så fort, så jag tror att jag aldrig riktigt hann ta in vad som hände. Jag bara gjorde som läkarna sa.

Från januari till juni behandlades jag sedan med sex doser cytostatika och tjugo gångerstrålning. Måendet gick i treveckorsperioder, då jag ibland hade väldigt ont, mådde illa för att den tredje veckan må bättre. Livet handlade mest om att ta sig igenom behandlingarna och samtidigt fungera i familjen, med man och tre tonåringar. Jag missade många fotbollsmatcher under den här tiden…

Livet handlade mest om att ta sig igenom behandlingarna och samtidigt fungera i familjen, med man och tre tonåringar.

I augusti 2019 började jag arbeta, och med stor hjälp av min arbetsgivare kunde jag trappa upp succesivt. Det svåra har varit värk i kroppen, tröttheten och svårigheten att hitta motivation och mening i vardagen. Nu vet jag att jag inte är ensam om den upplevelsen.

I september ansågs jag vara frisk och färdigbehandlad. En gång om året skulle jag checkas av med mammografi och det skulle dröja fem år innan nästa läkarbesök. Och det var då rädslan slog till!

Jag vill framhålla att vården på Bröstmottagningen och Onkologen varit fantastisk och jag kände mig alltid så trygg där. Men när de släppte mig, kände jag mig både ensam och livrädd för att bli sjuk igen. Jag kontrollerade mina bröst varje dag, för ansvaret att hitta en eventuell ny knöl, låg ju helt på mig nu.

Rehabveckan stärkte både kropp och själ

Jag hade sökt en rehabiliteringsvecka med CancerRehabFonden, men inte kommit med. I oktober fick jag, med någons veckas varsel, erbjudande om en rehabplats pga ett återbud. Jag blev så himla glad och är tacksam över att det var möjligt för mig att ta den platsen!

Under rehabveckan på Frötuna förstod jag att min oro och rädsla delar jag med i stort sett alla andra drabbade. Men jag fick också verktyg att hantera den rädslan, som jag kunde börja praktisera på en gång. Det var en stor hjälp och lättnad för mig.

På rehabveckan fick jag träffa andra som gjort en liknande resa som jag och kunde få professionell hjälp att sätta ord på allt som nu hände inom mig, både psykiskt och fysiskt, bl a genom gruppsamtal och föreläsningar.

Jag är övertygad om att alla som gått igenom en cancerbehandling mår bra av att få träffa andra med möjlighet till professionellt stöd och handledning.

Jag knöt nya, viktiga vänskapsband, och tillsammans med professionell handledning, kunde vi hjälpa och peppa varandra till hur vi ska gå vidare. Vi jobbade mycket med mindfulness. Dagarna började t ex alltid med vägledd meditation och vi utövade även yoga. Det skapade ett lugn och hjälpte till att sänka axlarna, samtidigt som även det blev användbara verktyg att ta med sig. Aldrig har jag kunnat ta så långsamma andetag som jag gjorde då.

Vill du göra skillnad för cancerdrabbade?

Bli månadsgivare hos CancerRehabFonden så hjälper du cancerdrabbade med livsviktig rehabilitering.

Maten var fantastisk och vi fick tips på hur vi kan ta in mera grönt i vardagskosten. Känslan att vara omhändertagen och att äntligen kunna landa lite mjukt, var påtaglig. Jag är mycket tacksam över att jag fick den här möjligheten att åka iväg en vecka. Den har hjälp mig att förstå och acceptera varför vissa saker är som de är, varför så många tuffa känslor kommer nu, efteråt, och framförallt, verktyg att hantera rädslorna. Och den har gett mig nya vänner som förstår precis hur det är.

Jag är övertygad om att alla som gått igenom en cancerbehandling mår bra av att få träffa andra med möjlighet till professionellt stöd och handledning. Det är lätt att känna sig ensam när vården släpper en, precis när allt börjar komma ikapp den drabbade. Till dig som funderar säger jag bara: Sök! Det är så oerhört värdefullt.

Hälsningar Victoria